Det krävs väldigt lite.

Det krävs väldigt lite. Om jag har en dålig dag vill säga. Kanske bara en blick eller att ett ungdomsgäng står i grupp och skrattar. Jag målar upp tänkbara situationer, vad andra personer säger till mig och vad jag ska svara. Ofta är den andra personen dum och jag försöker då komma på ett riktigt bra svar, ofta något dräpande. Detta handlar alltså om personer som jag aldrig har pratat med, oftast någon helt okänd som jag möter på gatan eller åker tunnelbana ihop med. Sen kan jag sitta en hel resa och vara arg på personen i fråga för det som den sagt i min tänkbara situation... totalt slöseri med energi helt enkelt. Jag tror att det kan ha att göra med hur det alltid är när man inte funnit svar på tal, jag går alltid och grämer mig över att jag inte svarade si eller så. Mitt sätt att måla upp tänkbara situationer är kanske en form av träning, ifall att liksom. Men jobbigt är det.